19 juni 2016

Återseende på Skagagården

Det senaste 1,5 dygnet har jag varit med om en av de bättre helgerna i mitt liv. Igår efter jobbet styrde jag bilen mot ett ställe som heter Vaberget, strax utanför Karlsborg. Efter några felkörningar var jag äntligen framme vid torpet och där väntade en kväll med fina vänner från mitt konfirmationsläger 2008. Senast jag träffade många av dem var 2009-2010, så ändå väldigt många år sen. Jag måste erkänna att jag var lite nervös över hur det skulle vara, skulle det kännas som att vi inte varit ifrån varandra eller skulle det bli pinsamt tyst? Men det var allt annat än pinsamt tyst. Vi pratade ikapp om allt vi har missat i varandras liv, satt runt en lägereld och mös, satt framför en kakelugn och mös. Vi gick en promenad upp till fortet som låg längre upp på berget och allt var bara så fantastiskt underbart fint.

Idag styrde vi bilarna till Skagagården. En av anledningarna att vi faktiskt sågs igår var för att ha en förträff innan ett större evenemang som kallades för Återseendet. På Skagagården konfirmerades vi alltså, och nu var det dags för en stor återträff där alla från olika år fick komma och dela med sig av minnen, tankar och funderingar. Jag har inte varit på Skaga sen 2008, och det kändes så otroligt bra att komma dit. Det kändes som att komma hem. Att träffa både nya och gamla vänner, att försöka hålla poängräkningen i volleybollmatcherna och att leka alla lekar som vi en gång lekt gjorde dagen helt underbar. Att få dela med sig om vem man är nu, vad Skaga gjorde med en och vad det har betytt senare i livet var också helt underbart.

Alla som känner mig vet om att jag alltid har varit med i Svenska kyrkans unga – i någon form, som ledare, deltagare i olika grupper osv. Det många också vet är att jag faktiskt inte är troende, jag tror inte på någon gud. För mig har Kyrkans unga varit en fristad – hit får man komma precis som man är, för det finns en plats för alla. OCH det tycker jag är det bästa. Det är så det ska vara. Gemenskap.

Vi fick idag dela med oss om hur Skaga hade påverkat vår tro, och jag sa precis som det var. Jag har aldrig trott på någon gud, och när jag väl var på Skaga så fick jag hela tiden höra "hur det skulle vara". "Såhär ska du tro". Kanske var det för att jag tvivlade starkt på tro, kanske var det bara så jag tolkade det. Men detta var något som gjorde mig ännu mer säker i min sak att tro inte är något för mig. Det kändes lite jobbigt att säga, men jag ville ändå vara ärlig. Jag ville visa att Skaga, och konfirmation, är så mycket mer än att stärka sin tro. Vilket alla som var i min grupp ändå höll med om. Vi tog hand om varandra, vi hjälpte varandra, vi brydde oss. Vi var en familj.

Vi fick även dela med oss av hur Skagalägret hade påverkat vårt självförtroende och självkänsla. För min del var det att faktiskt få motbevisa alla som trodde att jag inte skulle klara av det. Friluftsliv, konfirmation och allt vad det innebar. Jag har alltid titulerat mig själv som en stadstjej, jag har aldrig brunnit för friluftsliv och jag kommer nog aldrig göra det heller. Men jag vet hur man gör, jag är uppväxt med det. Och jag kommer ihåg att det var så skönt att få bevisa för alla andra att jag också kunde. Att jag var bra på det.

Utöver allt det här, som säkert är ganska osammanhängande, så har vi som sagt hunnit leka lekar, ätit massor med mat, druckit massor med kaffe, legat på en gräsmatta och pratat om livet, suttit i rummet som var vårt hem i en månad och skrattat så otroligt mycket. Vi har kramats, vi har tagit hand om varandra, och njutit så otroligt mycket.

Att ha fått dela det här 1,5 dygnet med dessa människor är guld värt för mig. Jag är så jäkla glad att jag har fått varit, och fortfarande är, en del av detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar