19 juni 2016

Återseende på Skagagården

Det senaste 1,5 dygnet har jag varit med om en av de bättre helgerna i mitt liv. Igår efter jobbet styrde jag bilen mot ett ställe som heter Vaberget, strax utanför Karlsborg. Efter några felkörningar var jag äntligen framme vid torpet och där väntade en kväll med fina vänner från mitt konfirmationsläger 2008. Senast jag träffade många av dem var 2009-2010, så ändå väldigt många år sen. Jag måste erkänna att jag var lite nervös över hur det skulle vara, skulle det kännas som att vi inte varit ifrån varandra eller skulle det bli pinsamt tyst? Men det var allt annat än pinsamt tyst. Vi pratade ikapp om allt vi har missat i varandras liv, satt runt en lägereld och mös, satt framför en kakelugn och mös. Vi gick en promenad upp till fortet som låg längre upp på berget och allt var bara så fantastiskt underbart fint.

Idag styrde vi bilarna till Skagagården. En av anledningarna att vi faktiskt sågs igår var för att ha en förträff innan ett större evenemang som kallades för Återseendet. På Skagagården konfirmerades vi alltså, och nu var det dags för en stor återträff där alla från olika år fick komma och dela med sig av minnen, tankar och funderingar. Jag har inte varit på Skaga sen 2008, och det kändes så otroligt bra att komma dit. Det kändes som att komma hem. Att träffa både nya och gamla vänner, att försöka hålla poängräkningen i volleybollmatcherna och att leka alla lekar som vi en gång lekt gjorde dagen helt underbar. Att få dela med sig om vem man är nu, vad Skaga gjorde med en och vad det har betytt senare i livet var också helt underbart.

Alla som känner mig vet om att jag alltid har varit med i Svenska kyrkans unga – i någon form, som ledare, deltagare i olika grupper osv. Det många också vet är att jag faktiskt inte är troende, jag tror inte på någon gud. För mig har Kyrkans unga varit en fristad – hit får man komma precis som man är, för det finns en plats för alla. OCH det tycker jag är det bästa. Det är så det ska vara. Gemenskap.

Vi fick idag dela med oss om hur Skaga hade påverkat vår tro, och jag sa precis som det var. Jag har aldrig trott på någon gud, och när jag väl var på Skaga så fick jag hela tiden höra "hur det skulle vara". "Såhär ska du tro". Kanske var det för att jag tvivlade starkt på tro, kanske var det bara så jag tolkade det. Men detta var något som gjorde mig ännu mer säker i min sak att tro inte är något för mig. Det kändes lite jobbigt att säga, men jag ville ändå vara ärlig. Jag ville visa att Skaga, och konfirmation, är så mycket mer än att stärka sin tro. Vilket alla som var i min grupp ändå höll med om. Vi tog hand om varandra, vi hjälpte varandra, vi brydde oss. Vi var en familj.

Vi fick även dela med oss av hur Skagalägret hade påverkat vårt självförtroende och självkänsla. För min del var det att faktiskt få motbevisa alla som trodde att jag inte skulle klara av det. Friluftsliv, konfirmation och allt vad det innebar. Jag har alltid titulerat mig själv som en stadstjej, jag har aldrig brunnit för friluftsliv och jag kommer nog aldrig göra det heller. Men jag vet hur man gör, jag är uppväxt med det. Och jag kommer ihåg att det var så skönt att få bevisa för alla andra att jag också kunde. Att jag var bra på det.

Utöver allt det här, som säkert är ganska osammanhängande, så har vi som sagt hunnit leka lekar, ätit massor med mat, druckit massor med kaffe, legat på en gräsmatta och pratat om livet, suttit i rummet som var vårt hem i en månad och skrattat så otroligt mycket. Vi har kramats, vi har tagit hand om varandra, och njutit så otroligt mycket.

Att ha fått dela det här 1,5 dygnet med dessa människor är guld värt för mig. Jag är så jäkla glad att jag har fått varit, och fortfarande är, en del av detta.

09 juni 2016

Allt som hänt sen sist

Den månliga uppdateringen är äntligen här. Jag är verkligen inne i slutspurten nu, imorgon avslutas terminen med en fruktad munta om British Cultural. Igår var jag hel säker på att jag kommer kugga den, sen började jag diskutera EU-valet med Graham som satt inne på jävligt mycket information. Helt klart vinklad från hans sida, men ändå intressant att höra hur det spekuleras om det inifrån liksom. Lärde mig väldigt mycket, insåg att det vi har diskuterat på seminarierna har varit brutalt ytligt och att den största frågan egentligen handlar om migration.

Utöver allt plugg och alla tentor som har fyllt min senaste tid har det hänt lite på personligt plan också. Stressad som få har jag varit, och saknat ihjäl mig efter Josefin. Nu är hon ÄNTLIGEN hemma och det känns så otroligt skönt och bra och ja, jag behöver kanske inte säga något mer. Mitt i all denna tenta stress och saknad var jag på skifte med ÖF och råkade cykla omkull. Natten spenderades på akuten, 1 tand rök helt och hållet och 2 gick av. Hjärnskakning och en spricka i ett revben + lite skrapsår. Jag kom alltså undan ganska lindrigt ändå, vilket jag är evigt tacksam för. Men detta resulterade i att jag mitt i allt var tvungen att åka hem till Askersund och tandläkaren. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. För tillfället har jag fått en löstand som jag kan plocka i och ur, och nu i sommar kommer jag få en riktig tand plus att de som har gått av ska få en snyggare lagning. Det positiva i det hela är ju att mina förra framtänder var lite snea, så allt ont har något gott i sig antar jag?

Hursom, Josefin kom hem förra veckan. Vi överraskade med pannkaksfrukost och massa gött häng. Uteservering på stora torget, glass vid domkyrkan, middag på Malin och Thereses bakgård samt ännu mer uteserveringshäng och middag. Det har blivit en tradition för oss att avsluta året med middag på uteservering och bara njuta en sista gång. Vi har även hunnit med en sista studentfest och en asbra förfest inför det. Så som det ska vara när sommaren närmar sig och alla åker hem.

Imorgon har jag alltså avslutat mitt andra år på universitetet. Jag har inte klarat allt denna termin än, men jag hoppas och tror att jag gör det i augusti. Separationsångesten börjar smyga sig på, har redan hunnit bryta ihop vid två stycken hejdån. Imorgon lämnar jag dessutom stan för en sommar i Askersund. Jag kommer såklart att vara i Linköping med och jag och Malin har planer som gör allt lite lättare. Men att inte få träffa henne på fyra veckor, och att jag precis har fått tillbaka Josefin, gör att klumpen i magen växer lite.

Det som ändå är skönt med att åka tillbaka till Askersund är att jag ska få jobba med något jag brinner för, jag ska få bo i hus (!!) på sommaren, jag kommer ha ledigt 3 veckor då jag kan göra vad jag vill, jag kommer ha tillgång till bil så jag bara kan åka iväg om jag känner för det. Jag kommer dessutom få sova i en fett skön säng, äta glass i hamnen med bästis, träffa alla hemma osv. Det kommer bli bra, och när sommaren är över så är det Nolle-P, Sacke har kommit hem och allt är som vanligt igen. Jag har insett att förändringar inte är det jag är bäst på, jag vet att jag kommer njuta och ha skitkul i sommar, och jag vet att det kommer vara lika skönt att komma tillbaka till universitetslivet i höst som det var förra hösten.

Det kommer bli en spännande höst med Chesterresa, Engelska 2, massa MU-jobb osv, så jag har det att se fram emot. Men just nu, idag och imorgon och nästa vecka ska jag bara försöka njuta och leva i nuet. Det är lätt att glömma och att bara tänka på allt som faktiskt kommer hända senare. Ta hand om er!