09 april 2016

En kväll i rosa

Alltså jag vet inte var jag ska börja. Jag tror dessutom att jag har börjat varenda meddelande till alla idag med alltså. Jag är fortfarande helt tagen, rörd och lycklig. Det går inte att beskriva med ord de känslor jag känner. Livet är helt enkelt magiskt.

Igår skulle jag och Malin äta en mysig middag och kanske kolla på en film. Vi skulle ha en lugn kväll och bara umgås, eftersom vi inte hinner med det i samma grad som när vi pluggade samma ämne. Men när jag kom hem till Malin stod inte middagen på bordet som jag hade räknat med. Hon såg dessutom så otroligt lurig ut att jag inte förstod något alls. Finklädd och sminkad var hon också, något som kändes lite småkonstigt med tanke på vad vi hade planerat. Visst att jag hade gjort mig fredagsfin  ifall jag mot all förmodan skulle få med henne ut och dansa. Men något stod inte rätt till, och sen hör jag ett fniss från vardagsrummet. Va tusan? Therese skulle ju inte vara hemma. När jag tittar in står det ett stort gäng med vänner till mig där och utbrister Grattis Johanna! Det hängde en banderoll i taket, det fanns rosa bål och massa rosa ballonger.

Malin och Therese hade helt enkelt lurat mig totalt. Helt plötsligt stod jag omgiven av vänner som var där bara för min skull. För att de uppskattar mig, för att de bryr sig och för att de ville fira mig, för att jag var värd det. Temat på kvällen var helt enkelt rosa och Malin säger: Ja, eftersom temat är rosa så har jag varit hemma hos dig och hämtat lite olika rosa alternativ till kläder. Det är bara att välja. Jag fick en massa rosa presenter, godis och vin. Jag fick en fin låda med otroligt många fina meddelanden från de som var där. Som jag grät när jag läste dem. Det är helt otroligt att jag får vara en del av detta.

Som om allt detta inte var nog så höll fina Edvin ett helt underbart tal. Bara det att han hade planerat att hålla detta tal rörde mig så otroligt mycket. Så där satt jag och grät ännu mer. Hans ord var så fina, och så sanna, och jag vill aldrig någonsin tappa kontakten med denna underbara människa. Som han sa: Jag är kanske inte den i rummet som känner Johanna bäst, men jag har känt henne längst. Och jag tror att vi alla kan komma överens om att Johanna alltid är glad och skrattar. Jag kommer inte exakt ihåg ordagrant vad han sa. Men så otroligt fint. Malin filmade det, så på något sätt ska jag försöka få över det till min dator så jag kan spara det och kolla på det tusen gånger om. Fina fina vän.

Åh, jag vill bara säga till alla hur glad jag är för att få äran att känna dem. Jag vill bara krama alla en miljard gånger till. Jag vill överösa dem med kärlek, precis som de överöste mig med kärlek. I en ganska kaosartad vardag med känslorna utanpå kroppen var detta precis vad jag behövde. Känna att jag aldrig, aldrig, aldrig är ensam. Aldrig någonsin.

Tack tusen gånger om. Troligtvis är det inte många av er som läser detta. Men ändå. Tack.