28 april 2014

Ännu ett uppbrott

Man kan ju tycka att man någon gång borde vänja sig vid uppbrott. Att ett hejdå ska kännas lite mindre jobbigt för varje gång man är tvungen att säga det. Men än så länge har det inte blivit lättare, än så länge gör det fortfarande så otroligt ont i hjärtat att behöva säga hejdå. Det gjorde så ont i fredags att jag inte fick fram ett ord. Tårarna rann och jag kramade mina tre fina barn gång på gång på gång.
Jag gick på en promenad igår och såg en av dem på långt håll. Det högg till i magen på mig, jag kunde inte förmå mig att gå fram. Jag orkade inte att det skulle göra ont ännu mer.
Senare träffade jag ändå på en av dem, och fick glada nyheter om att de inte skulle åka förens "klockan sju på morgonen". Som jag tolkade som "klockan sju imorgon på kvällen". Så dessa fina underbara älskade ungar dök upp idag i skolan och jag fick krama ännu mer på dem.
Att säga hejdå idag var inte alls lika jobbigt som i fredags, så jag kanske får ta tillbaka det jag skrev i början. Men det kändes skönt att de fick ett sista minne av mig när jag inte gråter. Nu sitter mina underbarningar på tåget som ska ta dem upp till Arvidsjaur där de kommer få ett förhoppningsvis bra liv. Jag hoppas, och önskar, och inbillar mig att jag kanske kanske kanske kommer träffa dem igen en dag. Då kommer de prata norrländska och snusa- typ!

03 april 2014

Gråtkalas

Imorgon flyttar en av mina favoritfamiljer till Åmål. Det är långt bort.
Jag lovade mig själv, och Ensaf, att inte gråta. Det gick sådär. "Ska vi samla ihop dina böcker då?" sa jag med en stor klump i halsen. Fick ta många långa djupa andetag.
Men det gick inte att hålla det inne när vi skulle kramas hejdå. Jag grät. Ensaf grät. Andra barn grät. Och denna underbara lilla tjej höll modet uppe. Fortsatte le och var så där underbart härlig som bara hon kan. Man såg hur jobbigt hon tyckte att det var, men hon fortsatte le.
Åh, jag ville verkligen inte att hon skulle gå hem. Jag ville hålla kvar henne i en evighet.
Det är som Anna-Karin sa: "I den här relationen är det du som blir lämnad. Det är du som kommer sakna mest!" Hon kommer ju upptäcka massa nya ännu roligare människor än mig, hon kommer utvecklas ännu mer och kanske en dag glömma bort mig. Medans jag blir kvar här. Det låter så brutalt dramatiskt. Men avsked får vara lite så. Brutala. Nu ska jag gråta lite till.